3.04.2017

HORROR VACUI








i mitten av augusti 2011 skrev jag min allra första text här.

’så.
då har jag då slutligen bestämt mig för att bli med blogg.
därav nu denna 'horror vacui'.

jag har slagit upp det.
det betyder skräck för tomrum.
och det är lika bra att erkänna direkt,
- lika vita & tomma som de här sidorna är just nu,
lika genomskinlig är jag.
{nu ser Du ju i och för sig inte mig, men annars syns
det direkt på mig om jag ljuger nämligen.}
dessutom har jag känslorna liksom.. utanpå huden.

genomskinlig och hudlös. det låter nåt’ và..?
men någonstans måste man ju börja.’


jag bodde då i ett stort knasigt hus med två kök,
två badrum, sju andra rum och en vildvuxen trädgård
med fikon, kiwi & ett valnötsträd.
tvåhundratjugo kvadrat rivningshus målat i
över tvåhundratjugo liter vit väggfärg.
ett av badrummen hade ett gammalt inbyggt badkar
så stort att man nästan kunde drunkna i det
och murstocken var öppen med eld åt två håll.
jag hade nära till allt och alla men var
ganska så långt ifrån mig själv.






under min kanske svartaste snövita vinter
satt mamma och jag vid deras brasa och pratade.
kupade händerna om vars ett glas vin
och varsamt om de ord vi valde att säga högt.
- vad har Du bett om? frågade mamma.
för mig var bilden omedelbar och självklar. 
jag såg mig själv. i det där stora huset.
och hur jag gång på gång faktiskt hade just fallit på knä,
då när mörkret än så länge var mer 
ett dovt muller vid horisonten
och bara känslan av regn i luften.
- om att hitta tillbaka till mig själv. svarade jag henne,
direkt och ärligt. vi skrattade båda till, beslöjat.
- careful what you wish for, sa mamma med ett snett léende.

och jag log också. i samförstånd och insikt.
för att ja, precis så var det.
jag hade inte bett om ett finare hem, någon vacker pryl,
eller något drömprojekt med kameran, eller ens
ett barn som det ändå också fanns en längtan efter någonstans.
jag bad, om och om igen, rakt ut i luften, om 
att hitta tillbaka till mig själv. 







 2013 visade sig bli ett av de mest omvälvande åren i mitt liv.
ett av de vackraste. ett av de svartaste.
ett av dem med mest sorg. ett av dem med djupast glädje.
allt tycktes mig vara en enda, bottenlös natt.
det enda ljuset var månens,
- & de frostiga fält som den fick att glittra. 
jag skrev här att 

’kanske låter det romantiskt. det är det inte.
inte ett jävla dugg. jag har hört ljud i min gråt som
jag inte trodde tillhörde mig. som om någon
släpat ett sårat djur in emellan mina linnelakan.’


efteråt vet jag ju att det omvälvande inte låg i
att mitt liv förändrades praktiskt eller att jag flyttade.
att sorgen inte ens låg i uppbrottet från en annan människa.
utan i att jag, för första gången som vuxen,
insett att det var mig själv jag hade vänt ryggen.
i att jag förstod vad det faktiskt innebär.
nu stod jag där, öga mot öga med mig själv.
och den kärleken, när den slår en, är den som ingen annan.
när den förlåter och säger hej, Du, - i’ve got you, kid.

jag sov med ett minimalt litet skolkort av mig själv,
som min kloka pappa gett mig alldeles lägligt,
varje natt under det året.
för när jag väl fått syn på mig själv, i henne,
där hon satt med ren blick mot kameran,
7 åringen i den där randiga polarn & pyret tröjan,
med händerna vilande ovanpå varandra framför sig,
då förstod jag, på riktigt, att vi är samma person.
och att henne, henne vänder jag aldrig mer ryggen.







kanske är det lättare när man är lycklig, 
alltså så lycklig jag tror att man kanske någonsin kan vara
som just en hudlös; när allt faktiskt faller på plats,
när man finner sann kärlek, när man får en frisk,
vacker och glad liten pojke, när man dansar barfota
i köket om nätterna, tätt tätt och ingen vet det,
- kanske är det lättare då att missa det.
att missa att det finns fler sätt att förlora sig själv på.
eller att man kan göra det också när man ’har allt’.

för vad är jag..?
vad är jag om jag tar bort honom med stort H.
om jag tar bort mamma framför hannah.
om jag tar bort syster, dotter och vän.
om jag tar bort ’sociala medier’ och detta.. här.

för mig.. i botten av mig, är det att jag alltid gått min egen väg.
jag var hellre ensam som barn, än att i grupp se ner på,
- & göra ner andra. och ensam blev jag.
jag var ett ensamt barn, en rätt så ensam tonåring,
som gick upp och ner längs stranden efter skolan, i basker
långt nerdragen över vilt hår och stickade benvärmare
när ’alla andra’ hade utsvängda jeans och
perfekt permanentade lockar.
någon revolt var det inte. inte ens ett ställningstagande
mer än att följa känslan att jag vill inte vara med
om det inte känns rätt inuti.

det är att jag skriver. alltid.
jag har älskat det skrivna ordet och den värld det
skapar sedan jag var liten och pappa läste tusen och en natt
för oss alla i sängen, varje kväll.
som liten skrev jag kärleksbrev till j.r.r. tolkien
{varpå jag grät i två dagar när mamma berättade att han var död,
så det gick inge' bra att posta brev till honom.},
korta noveller i massor och så dagböcker.
jag fyllde den ena vackra skrivboken efter den andra,
fjorton tror jag de var tillslut, med överdrivet snirklig text
och fullkomligt spillde tonåringens överdimensionerade känslor
ut över sidorna så att det rann över kanterna
på de där tygklädda asiatiska dagböckerna prydda med drakar,
- & ett rött sidenband för att kanske kunna hitta vägen.

det är att jag tänker i bilder. 
det har jag alltid gjort. och fotografi har jag älskat sedan
jag stod liten, med djupnande smajlgropar under en mapplethorpe,
stor i silvergelatin, på en konstutställning på louisiana.
med vuxna runt mig som blev allt mer blossiga om kinderna,
såg jag inte vad de såg, utan beundrade tonen hos
det svartvita, ljuset och känslan bakom & inuti.
jag växte upp med en förlängd, fantastisk familj av
dansare, keramiker, skådespelare och fotografer.
länge tänkte jag att jag fått mitt språk i skrivandet.
tills jag, bara för några år sedan, förstod att man
kan få lov att älska flera språk.
att jag behöver flera språk för att uttrycka mig.
för att översätta mig själv till ut på papper.

så.
om jag plötsligt är rädd att försvinna om jag
inte är, inte syns, - där ’alla andra är’.
om jag slutar skriva. om jag fotograferar av fel anledning.
då har jag kanske förlorat mig själv ändå.
eller är på väg. och det har jag lovat en sjuåring,
i randig polarn & pyret tröja, att aldrig mer syssla med.
livet går i cirklar och förändras. vi med.
jag vill vara vaken när det händer.








nu i januari, i sverige, målade vi i studion som var min, nu mammas.
vi satt rygg mot rygg på golvet, två systrar.
utan för mycket eftertanke, för ärlighetens skull, - drog vi
mammas vackra, smuliga akvarellkritor över grovt papper.
hon är bra på det där, mamma, att locka fram i ljuset,
det som ligger dolt i dunklet av oss själva.

av henne har jag lärt mig att spåra mina känslor.

hon sa alltid till oss som små
’ja, Du är ledsen.. men varför är Du ledsen..?’
ofta följt av 
’Du behöver inte svara m i g.
men det är bra om Du vet för Dig själv.’
ibland ville man mest gorma
JAG ÄR BARA LEDSEN..! JAG ÄR SJU..!

.. men vad det lärde mig är just det där att spåra tillbaka.

hitta tillbaka i känslan till varför.
det är inte alltid så vackert det där varför.
men befriande.

nu hade tankarna varit så flyktiga, så länge.
själen på ett gungbräde.
men plötsligt hade jag ritat mig själv på det grova pappret,
med som en stor astronauthjälm,
bara av glas och med en fullkomlig värld, - fast bara på insidan.
mellan mitt huvud och det skyddande höljet svävade de,
uppenbara, - tankarnas virrvarr hade blivit
glasklara ideal och idéer.

jag hade ritat det så att min hjälm inte slöt tätt till en hel
rymddräkt, bara ner om hjärtat. det räcker så.
mörkt röd krita bland allt det blå.

och där fann jag mitt svar.

så jag är ensam.
så gott det går när man är lyckligt kär.
när man är mamma till en ettårig pojke med smajlgropar,
busig blick och den mjukaste, mest väldoftande hud.
ensam i de små stunderna. ingen mobil.
jag tänder alla stearinljusen bara för mig själv.
jag sitter vid bordet, ensam och bara är.

så jag skriver.
jag skriver bara för mig själv.
någon annanstans än här
och utan att det behöver läsas av andra.

så jag fotograferar.
jag fotograferar bara för mig själv.
för de projekt som pågår för andra.
jag samlar bilder inuti och någon annanstans än här
och utan att de behöver bedömas eller berömmas
av någon annan än.. mig själv.

jag är en astronaut på upptäcktsfärd.
jag ska hitta tillbaka till mig själv.
ibland, när man ’har allt’ och
dessutom en hel värld på insidan av visiret,
då krävs det sådana omvägar.







omvägen ledde mig till slut in hit.
till mina egna ord och till Era.
till mina fotografier och min egen historia, som ju
faktiskt finns, till en del i alla fall, nedskriven här inne.
och då är jag tillbaka där jag började.
i skräcken för tomrummet. men så måste det bara få vara.
allt har ett slut. så även detta.

och jag känner så starkt nu att något nytt är på väg.
och mitt mer vuxna jag, har jag lovat att när det känns så,
- då skulle jag våga bränna de broar som slutat leda rätt.


dear me,
silence is not a song
you should know all the words to.

så är det också.
det har jag lärt mig i min nya kärlek.
den totala tystnaden är inte min.
så jag hoppas att vi ses snart.
på det där andra stället. där jag skriver bara för mig själv.
där jag samlar bilder utan att någon ser.
för även om ingen bedömer eller trycker dit sitt hjärta, 
så finns det alltid ett ark papper.
det finns alltid en penna.
då finns det alltid en väg ut.

och hem.










med kärlek och djupaste tack
för allt Ni varit här inne genom åren,

hannah




image n°1 | one of the first photos of my little muse
image n°3 | bella boo in the studio in sweden
image n°6 | my photograph breathing custom ordered
by elena and pictured in image n°8 in the home of
marie olsson nylander | making its way into
my PERSONAL print shop
image n°10 | an old favorite of my little muse lina lindholm,
with hair and make up by jossi madsen
image n°13, 14 & 16 are shot in the home of
amazing friend sara n bergman
thank you | sister for always being there beside me,
repairing the universe


//




it was in the middle of august 2011,
that i wrote my very first text in here.

’so.
i’ve finally decided to start a blog.
hence the 'horror vacui'.

i've looked it up.

it means fear of empty space.
and it is as just as well i confess right away,
- cause as white and empty as these pages are right now,
as transparent am i.
{now, you don't really see me in here, but if you did,
it is namely written all over my face if i even attempt to lie.}
furthermore, i’ve got my feelings like.. on the outside of my skin.

transparent and thin-skinned. now that's something, huh..?

but one must start somewhere.’



i lived then in a grand, quirky house with two kitchens,
two bathrooms, seven other rooms and a wild garden
with figs, kiwi fruit and a walnut tree.
two hundred and twenty square meters of house
deemed for demolition, painted in over
two hundred and twenty liters of white wall paint.
one of the bathrooms had an old built-in bathtub
so big that you could almost drown in it
and the hearth was open with fire in two directions.
i was close to everything and everyone but 
quite far away from myself.

*

during my probably blackest snow white winter,
my mom and i sat by her fireplace talking.
with hands cupped around wineglasses
and gently around the words we chose to say out loud.
- what have you asked for..? mom asked.
for me, the inner image was immediate and obvious.
i saw myself. in that big, old house.
how i actually repeatedly had fallen to my knees,
back when the darkness so far was only a dull rumble on
the horizon and just the sense of rain in the air.
- to find my way back to myself. i answered her, directly and honestly.
we both laughed, a little veiled.
- careful what you wish for, my mom said with a smile askew.

and i smiled too. in agreement and understanding.
cause yes, that’s just what it was.
i hadn't asked for a nicer home, some beautiful object,
for a dream project with the camera to come true, or even for
a child, which there was somehow a longing for.
i had asked, again and again, straight into the air,

to find the way back to myself.

*

2013 proved to be one of the most tumultuous years of my life.
one of the most beautiful. one of the blackest.
one with the most grief. one with the deepest kind of joy.
everything seemed to me to be a single, abysmal night.
the only light was that of the moon,
- & the frosty fields it got to sparkle.
i wrote here;

’maybe it sounds romantic. it’s not.
not a damn bit. i have heard sounds in my crying
i did’t think belonged to me. like someone had
dragged a wounded animal in between my linen sheets.’


after a while i knew that the earth-shattering, lied not in
that my life changed practically or that i moved.
that the grief didn’t even lay in the breaking-up of a relationship.
but i, for the first time as an adult, realised that
it lied in me having turned my back on myself.
lied in that i understood what that actually means.
and there i was, face to face with myself.
that love, when it strikes you, is like no other.
when it forgives and says hey, you, - i've got you, kid.

i slept with a tiny 'school photo' of myself,
that my wise dad had given me quite well-timed,
every night during that year.
for once i had caught sight of myself in her,
where she sat with her pure glance towards the camera,
a 7 year old in a jumper striped sidewise,
with her hands resting on top of each other in front of her,
then i understood, really, that we are the same person.
and that, on her, i'll never again turn my back.

*

maybe it's easier when you are happy, i mean
as happy as i think one can ever be, being thin-skinned.
when everything has actually fallen into place,
when one finds true love, when you get to have a healthy,
beautiful and happy little boy in your life.
when you dance barefoot in the kitchen at night,
holding each other close and no one knows it,
- maybe it's easier then to miss it.
to fail to see that there are more ways to lose yourself.
or to realise that you can do so, even when you ’have it all’.

because what am i ..?
what am i if i take away him with the capital H.
if i take away the word mother in front of hannah.
if i take away sister, daughter and friend.
if i take away the ’social media’ and this.. here.

for me.. in the very bottom of me,
it is that i've always gone my own way.
i would rather be lonely as a child, than on the inside
of a group looking down at, - & coming down on others.
and alone i was.
i was a lonely child, a rather lonely teenager,
that walked up and down the beach after school, in a beret
far pulled down over wild hair and with knitted leg warmers
when ’all the others’ had flared jeans and
perfectly permed curls.
it wasn’t a rebellion. it wasn't even a standpoint more so than
simply following the feeling that i don't want to be
a part of something if it doesn't feel right inside.

it is that i write. i always write.
and i have loved the written word since dad read
out loud from one thousand and one nights
to us all in the big bed every single evening.
i wrote love letters to j.r.r. tolkien
{and then i cried for two days when mom told me that he was dead,
so there wasn’t really an easy way to mail letters to him.}
i wrote short stories and kept a diary. or many.
i filled one beautiful notebook after the other,
fourteen of them i think in the end,
with exaggerated squiggly text and 
spilling the over-dimensioned feelings of a teenager
out over the pages so it spilled over the edges of
those fabric-covered asian diaries adorned with dragons,
- & a red ribbon to find your way.

it is that i think in images.
i always have done. i have loved photography since i was a
small girl standing, with deepening dimples, under a mapplethorpe,
in large silver gelatin, at an art exhibition at the ’louisiana’ gallery.
with adults around me blushing deeper and deeper as i admired,
not seeing what they saw, but the tones of the black and white
and the sentiment behind it all.
i grew up with an extended, fantastic family of
dancers, ceramicists, actors and.. photographers.
for a long time i thought that i had been given my language in writing.
until i, just a few years ago, understood that one can
be allowed to love several languages.
that i need several languages ​​to express myself.
that i need to translate myself into print on paper.

so.
if that me.. if i am suddenly afraid to disappear
if i am not where ’everyone else’ is,
if i stop writing. if i'm shooting for the wrong reason.
then maybe i have lost myself.
or i am on the way there.
and that, i have promised a seven-year old,
in a jumper striped sidewise,
- never to do again.
life goes in circles and changes. changes us.
and that i want to be awake for.

*

now, in january, in sweden,
we painted in the studio that was mine and is now my mother's.
we sat back to back on the floor, two sisters,
stroking, without too much thought,
for the sake of honesty, - mama's beautiful &
crumbly aquarelle crayons over rough paper.
she’s good at that, my mom, to bring out into the light,
that which is hidden in the obscurity of ourselves.

from her i've learnt to track my feelings.
she always said to us, as children,
yes, you are sad.. but why are you sad..?
often followed by
you don't have to answer me.
but it's good if you know it for yourself.
sometimes, back then, you just wanted to shout
I'M JUST SAD..! I'M SEVEN ..!

.. but what it taught me was just that, to be able to track
backwards, inside of the feelings. to find out why.
it's not always so beautiful that why.
but it's liberating. every time.


now, my thoughts had been so elusive, for so long.
the soul on a seesaw.
but they suddenly became clear and
i had drawn myself as if with a big astronaut's helmet,
though made only of glass and with a complete world on the inside.
between my head and the protective shell, they now hovered obvious,
- the thoughts and feelings had become crystal clear ideals and ideas.
my helmet didn't attach to an entire space suit,
just down around my heart. that’ll suffice.
dark red crayon among all the blue.

and there i found my answer.

so i am on my own.
as much as it's possible when you are happily in love.
when you're the mother of a one-year old boy with dimples,
mischievously glittery dark eyes and
the softest, most sweet-scented skin.
i am alone in the small moments. no phone.
i light all the candles just for me.
i sit at the kitchen table, alone, and just.. am.
so i write.
i write just for me. somewhere else and
without needing to be read by others.
so i photograph.
i photograph just for me.
for the projects being built for others.
i collect images on the inside and somewhere else,
without needing to be assessed and commended
by someone other than myself.

i'm an astronaut exploring.
i'm finding the way back to myself.
sometimes, when you've got that blissful ’everything’
and a whole world inside of your visor,
such detours are required.

*


and the detour finally led me in here too.
to my own words and to Yours.
to my photographs and my own history, which
actually exists, in part at least; written down here.
and that takes me back to the beginning.
to the fear of empty space. but it has to be that way.
everything has an ending. this too.
and i feel so strongly right now that there’s
a new me breathing somewhere
and my more adult self i’ve promised,
when i feel that, - to dare burn bridges.  


dear me,
silence is not a song
you should know all the words to.

is also true.
i've learnt that from this love.
the total silence is not for me.
so i hope to see you very soon.
at that other place. where i so far write just for myself.
where i collect photographs without anyone seeing.
for even if no one yet is there to evaluate,
or tap a heart,
there is always a sheet of paper.
there is always a pen.
then there is always a way out.

and home.

*

with love
and my deepest thank you
for everything you've been in here,
thru the years,

hannah


19 kommentarer:

  1. kippar åter efter andan, vackert ~ sorgligt ~ känslosamt. att hitta sig själv, så svårt, jag kämpar. oftast försvinner i grått intet. tiden till reflektion finns inte alls, förr visste jag inte vad, nu får jag inte till när...
    så kloka föräldrar, önskar mig den klokheten att lämna vidare
    Stort tack för att du delar med dig, för att allt inte är rosa, rött eller ens någon färg ibland.
    Varm kram

    SvaraRadera
  2. your images gripped me long before
    i discovered you had this place.
    & then this nook has held me captivated.
    recently, I've found myself
    rereading your first posts here,
    over & over,
    the light & love & passion to create
    between the lines & pixels.
    a season for everything,
    and it's a bittersweet feeling
    if things quieten here,
    but happy-making to know
    you are following your own voice,
    creating for the sake of creating.
    cannot wait to eventually come along darling!


    SvaraRadera
  3. Det krävs Ett Stort Mod för att ta reda på vem en egentligen är. Att inte behöva sätta ord på det, inte formulera sig - bara tänka själv...
    Vem vet, det är kanske då allt börjar på riktig
    Önskar dig allt gott i livet och Tack för alla dina vackra ord och bilder!
    /Ann-Louise

    SvaraRadera
  4. om detta är vad jag tror det är..ett farväl..sorgligt..mitt själviska jag vill skrika ut NEJ..
    men förstår ditt beslut..hoppas bloggen får ligga kvar så man kan komma o hälsa på som hos en kär gammal vän 💕
    lycka till med livet hannah så hoppas jag får njuta dina ord o bilder i andra sammanhang lite nu o då framöver!!

    kramar sofia

    SvaraRadera
  5. som lilla fröken, håller också jag andan medan jag läser..
    jag läser en. två och tre gånger, sen en gång till.
    vartenda ord verkar glöda ~& just nu verkar det också så,
    att universum repareras med en timme emellan oss.
    tankarna lite vingliga på skärmen i världen som bara är vår.

    som rebecca, går jag tillbaka och läser om, de av dina
    ord som blivit favoriter. ditt språk, som så generöst ger plats
    åt oss andra i sagorna som är dina. de uppfattas mig olikt sen
    sist.. för att jag själv är någon annanstans nu än då.

    som du, faller jag på knä ~& i djupet av mig ber inte heller jag
    om någon pryl, finare hus eller det senaste nytt. också jag,
    ber stilla om att vandra vägen som är min, den som leder hem.

    och jag trycker dit mitt hjärta, mitt riktiga. tätt mot ditt.

    ä.D.

    e

    SvaraRadera
  6. Åh Hannah. Du är modig, och just idag har Dina tankar och bilder här haft samma effekt som en hjälm som plötsligt lyfts av *mitt* huvud... Att fortsätta välja. Att våga gå med sitt hjärta. Jag ser så upp till Dig för det! Det bor en längtan efter det i många av oss, det vet jag. Jag vill säga TACK för allt Du har delat här, för all inspiration, för all öppenhet, för de tankar vi har delat tillsammans på kommentarstrådar...
    Det har varit så givande, så på riktigt.
    Jag önskar Dig...ja, vad ska jag önska Dig? Liv. På det bästa sättet, på ett sätt där det finns frid istället för kluvenhet eller rastlöshet. Liv ur den djupaste källan.
    Jag hoppas så på att "se" Dig igen, och på att få dela saker igen, när ögonblicket är rätt. Om inte annat finns jag här som en papper-och-penna brevvän, ifall det skulle kännas så.
    Allt, allt gott! Och en stor kram. Och tack, igen.

    SvaraRadera
  7. Thank you Hannah, for sharing your thoughts,pictures and life. Follow your heart and dreams and enjoy life. Best wishes Daniela

    SvaraRadera
  8. Syster i världen. Igenkänningen. Så många saker jag känner igen. Skrivböckerna med tygpärm och sidenband för att hitta rätt som följde mig genom tonåren och upp i vuxen ålder, de står här framför mig uppradade i bokhyllan, smilgroparna som djupnat med åren, valet jag gjorde tidigt att gå den egna vägen trots att det fick konsekvenser - för att det kändes rätt inuti, den ganska nyliga insikten om att jag ändå övergav min lilla jänta någon gång i tiden men att insikten slog mig med full kraft många år senare och sedan dess står jag vid hennes sida och på min vakt så jag inte lämnar henne igen, kärleken till tystnaden, enskildheten, till det enkla, till att göra saker endast för mig själv... Närheten till orden, det konstnärliga uttrycket. Det är fint att se att vi finns, att vi är fler och att du tom precis som jag är en astronaut på färd genom denna del av universum. och ibland möts vi på de mest underliga ställen. En tyst igenkänning värmer mig i bröstet och jag häpnar också över alla de gemensamma nämnarna.

    Jag har inte tid att välja orden just nu, jag måste rusa iväg på uppdrag som inte låter sig vänta. Men jag vill sända en liten vink, från min del av universum.

    Evalevalove

    SvaraRadera
  9. När regn och mörkaste molnen plötsligt överraskas av några solstrålar uppstår en skimrande vacker regnbåge. Alla drar efter andan en stund och förundras av magin. Som sig bör försvinner den sakta när solen skiner igen mot en klarblå himmel. Kvar står vi, fortfarande lite bländade av all skönhet... Och inser att det där guldet vid regnbågens fot inte är nån myt. Det finns här.

    Vilken fin gåva att kunna skapa så som du kan. Tack

    G

    SvaraRadera
  10. Tacksam för att fått följa en del av din väg genom bilderna och orden på bloggen. Jag är kargare både som person och i ord och har därför njutit något oerhört av din förmåga att vindla dig fram i berättelser om allt och inget. Bon Voyage!

    SvaraRadera
  11. Det har gått några dagar nu sedan du skrev ditt inlägg. Jag har velat skriva, men inte fått fram rätt ord. På något vis vill jag ge dig styrka och kärlek för allt de fina du delat med dig av. Att du vågat att vara just du och ingen annan. Det har stärkt och givit mig hopp. Den där känslan som innerst inne försöker tala, är viktig att lyssna på, så lova nu. Gå din väg, gör det du tycker om för din skull och hitta på så vis dig själv. Även jag hoppas att jag kommer kunna få dela den resan på något vis. Så som du skriver :
    så jag hoppas att vi ses snart.
    på det där andra stället. där jag skriver bara för mig själv.
    där jag samlar bilder utan att någon ser.
    för även om ingen bedömer eller trycker dit sitt hjärta,
    så finns det alltid ett ark papper.
    det finns alltid en penna.
    då finns det alltid en väg ut.

    Varmaste kramarna din vän E.

    SvaraRadera
  12. Redan i första meningen anar jag att detta är ett farväl.
    Hjärtat stannar till lite medan ögonen flyger längs raderna
    med text. Som alltid så hudlöst, så ändlöst vackert. Tårarna
    bränner bakom ögonlocken, både av det jag läser, det jag ser
    och det jag anar ska komma. Även jag drabbas av horror vacui.
    Hit in har jag kommit så många gånger under åren och funnit
    tröst och glädje i dina ord och dina bilder. Det kommer bli ett tomrum
    som blir svårt att fylla. Jag hoppas få följa med till det där andra stället,
    när du väl hittat dit.

    Lycka till vackra du.
    Och tack.

    Med kärlek, M

    SvaraRadera
  13. It´s time for all of us to follow our hearts.
    The big change is not just on it´s way...
    it´s here already. And for me - as a taurus,
    with big fears of change and a big need
    for rituals and safety - is it such a
    big and amazing journey.
    Never thought I ever could be happy
    with changes?!?!?! But I am...truly.
    Not all days are good ones...but it will
    be better - day by day.
    And I am so very happy that I finally
    started to find ME after all these years
    in which I was so very lost and
    when I desperately searched safety -
    everywhere - just not with me.
    So I think I understand - feel -
    your words very well.
    But - sniieeef!!!!
    I will miss you, Honey. Very much!
    Your blog was my highlight for long.
    And I am looking forward to meet you again,
    somewhere...'cause I am sure we will!
    Sending you a big hug and a smile!
    and a big kiss for this little boy :-)
    love
    t.

    SvaraRadera
  14. Bittersweet, also with a feel of pride, I see myself slowly nodding while reading your words ..
    I do notice a storm of thoughts, but mumble to myself "let them drop."

    You're following your inner voice ..
    who will does it better than you Hannah.
    I also can feel the change here, the circles of life and when it's time to start or let go.
    I'm on my own way more and more .. yes, it feels like homecoming deep inside.

    Thank you Hannah, we will see us in the heart ~
    Sirka

    SvaraRadera
  15. Did I say i will miss you?
    This world really needs a Hannah, as only you can be.

    xox Sirka

    SvaraRadera
  16. vintagepiken13 mars 2017 09:35

    Ralph Waldo Emerson sa: "Love of beauty is taste. The creation of beauty is art." Og du er en kunstner, i ord og i lys og skygger.

    Vakre, gode, kloke menneske...selv om jeg kommer til å savne alt dette vakre,
    alle disse fragmentene av deg vi har fått ta del i,
    det mørke & det lyse, dans & stillstand, - er jeg aller mest glad for din skyld.
    For at du kjenner når tiden er inne til å slippe tak og holde ditt ord til Hannah, 7 år.
    Mot andre veier, andre sider i en bok, andre måter å få lov til å være med seg selv på. Alt venter på deg.
    Nå tror jeg ikke noen veier er helt rette, så kanskje sees vi et annet sted, kanskje her, kanskje aldri. - and that's ok.
    Det er uendelig mange vakre ord, bilder og opplevelser å si takk for, kjære hannaH,
    men 'jag trycker dit mitt hjärta' for hvem, og alt, du er.

    Fra hjertets djup, et takk. I wish you love, always.

    Line - høsthjerte

    SvaraRadera
  17. Thank you Hannah, for all your words, so inspiring and open...
    I hope you will share with us in time your new words and photo's.
    Till then, these will do.
    All the best, Maureen xx

    SvaraRadera
  18. H, det var ett bra tag sen jag var här nu. Mycket har hänt hos er och det har det här också. Och inte. Vi harvar på som vanligt, Fisherman och jag, på gården i skogen....
    Jag brukar leta efter mig själv bakom mina ögon. Då hisnar man och börjar fnittra. För det är ju ändå unikt att vara just jag.
    Kramar från EM

    SvaraRadera
  19. Tack för allt du har givit,tack för all skönhet och alla ord. De ord som har tröstat mig, hjälpt mig, glatt mig. Du är en av mina favoriter här. Hoppas att ditt liv är underbart, härligt och vackert. Och du, jag hoppas att vi ses igen !!!!

    Stor kram
    Anci

    SvaraRadera

i love words.
and i’ll be happy to
read some of yours..
they mean a lot to me.

in any language.
big or small.

that box down there
is y o u r very own space,
here with me,
to leave an imprint ..

x, h






Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...