7.21.2014

THE GOD OF SMALL THINGS





small, golden temple bowls from the island of the gods | postcards going in the mail box | golden bookmark is a special gift | twig pencil from innkit |
magic 'three hundred nights’ volcano sand necklace by bjørg - thank you lovelies !
 




solen tycks evig nu, färgar luften kritigt vit. 
svalorna dyker och dansar där, på sitt rena ark i vild frihet. 
värmen formar mig mjukare och dämpar alla ljud.
månen tycks ha legat i de gyllene fälten utanför
under sina sista morgontimmar,
har lämnat enormt avtryck av halvmåne bland havren.

jag flyter in & ur sömn utan en enda klocka,
raderar tiden tills resan mot italien & en efterlängtad börjar.
arbetar in i stjärnklara nätter & somnar matt bort i het middagstid.
inspirationen rinner över & det kylda, vita vinet flödar.
jag tänker så många gånger att jag tappar räkningen;
på hur bra vi har det.
allt detta vackra, allt det enkla, allt det 
självklara
i friheten av att mest ha sina drömmar att hålla reda på.
världen är barbarisk bitvis. vi är bortskämda.
jag viskar tack till en sten & har fjädrar i bröstet.










lillasyster kommer cyklande med cykelkorgen full av
kokosmjölk & ananas, vanilj & yoghurt, 
blicken full av förväntan.
så mumlar & mixar hon i köket medan jag fotograferar,
serverar vad hon spontant kallar sin greek goddess smoothie
för att så tycker hon att min klänning liksom känns.
den skruttar jag förresten runt i mest hela tiden, även barfota
kryddträdgården, till bellas fullkomliga förtjusning,
medan vi varsamt smygande plockar smultron och vårdslöst
hoppar bland samtalsämnen in emellan himmel & jord.

det som blir över av morgonens smoothie, förvandlas i frysen
till glass att svalka kvällen i.

jag tänker igen då, på hur bra vi har det.
då när glassen smälter och när skratten över att vi ändå
tvunget ska föreviga den blandas med vanilj & blomblad.
allt detta vackra, allt det enkla, allt det självklara
i friheten av att mest ha sina drömmar att hålla reda på.
de små tingens gud.

jag viskar tack till en sten & har fjädrar i bröstet.








favorite valley dress by candela, from free people | another stunning poem by christopher poindexter




och så har jag en hel massa kärlek
i det där bröstet också,



h





//


the sunshine seem eternal now, colors the air a chalky white.
and the swallows dive and dance on their clean slate, in wild freedom. 
the warmth moulds me softer and muffle all sounds.
the moon appears to have taken a rest in the golden fields outside,
during her last nocturnal hours;
has left a huge crescent moon imprint among the barley. 

i float in & out of sleep without a single functioning clock; 
erase time until the journey towards italy & someone longed for, begins.
work into nights clear with stars and fall asleep matt into midday.
inspiration is flowing over & the chilled, white wine flows. 
i think, so many times i lose count, about how lucky we are.
all this beauty, all that which is simple, all that is given in the freedom
of that, mostly, - we ever only have our dreams to keep track of. 
this world is barbaric in bits. we are spoilt rotten summer fruit.

i whisper 
thank you to a stone & have feathers in my chest.





baby sister e comes riding her bike; basket full of
coconut milk & pineapple, vanilla and yogurt, eyes full of fever.
and so she mumbles & mixes frantically in the kitchen while i shoot;
serves what she spontaneously calls her greek goddess smoothie,
as, to her, that's what my dress kinda make her feel.
i mess about in that one all the time by the way,
even barefoot in the herb garden, to bella's utter delight,
as we gently tip toe, picking wild strawberries and
carelessly jump among all topics between heaven and earth.  

what is left of the morning smoothie, is transformed in the freezer;
into ice cream to soothe the humid, hot evening.


and i think yet again then, about how lucky we are.
as the ice cream melts and when the laughter over the fact that we
still have to eternalize it in photos; mixes with vanilla and flower petals. 
all this beauty, all that which is simple, all that is given in the freedom
of that, mostly, - we ever only have our dreams to keep track of. 
the god of small things.

i whisper thank you to a stone & have feathers in my chest.



and also, in that chest of mine;
a whole lot of love,


h







* headline refers to amazing book the god of small things by arundhati roy
© hannah lemholt photography 













7.14.2014

THE CARRIER PIGEON & THE LABYRINTH











vi bodde i det där enorma, vita sekelskifteshuset med
det runda, knoppande tornrummet och nästan för många andra;
större rum att gömma sig, ~ & försvinna i.
vi bodde i det det där vackra, gamla huset med de många,
av åren perfekt blankslitna & välvda trappräckena;
alltför lockande för att kunna låta bli att gränsla & åka ner för.

vi bodde alldeles vid skogens kant.
bara en lek bort från det mörka järnvägs-spåret med 
kantande kjolar av vita, gigantiska björnlokor,
som vi visste var giftiga och som bar förföriska vita blommor
& lek i hela sago-skogen,
men de där låter Ni bli - förmaningar.

jag var en 7 årig, rufsig pojkflicka med,
som mama fortfarande säger
ett rikt inre livsläpandes för långt nattlinne
över kökets svart, ~ & vitrutiga stenplattor.
jag minns doften av syren; i sommarbris från trädgården,
limegröna frökapslar över stenrutor; inblåsta genom köksdörren.
det var där jag satt, som förtrollad, timme ut och timme in,
~ & lyssnade på 
hjältar & monster på himlavalvet om och om..
och om igen.

den lilla bandspelaren spelade upp radioteatern med grekisk mytologi.
spelade upp den och in den; djupt in i mig.
band n°2, det med theseus & ariadne, labyrinten & minotauren,
hade en alldeles speciell plats i mitt barnhjärta
och skulle visa sig bli kvar där, långt efter att
jag slitit ut rösterna på magnetbanden.










så för fyra år sedan, nästan trettio år senare, ska ariadne’s
röda tråd börja nystas upp & leda mig in i en labyrint.
leda mig till en kärlek förklädd till minotaur.
fast det vet jag inte då.

det ska ta två år innan jag ens tar tag i änden av
den där röda tråden.
jag, ~ & mitt liv, är någon helt annanstans.
och när jag så får en plötslig ingivelse att svara på brevet,
då börjar en resa inåt två människors mitt.
 och mot varandra.

det ska ta en dag, efter de två åren, att få svaret;

att skicka brev till Dig är som att skicka ut en brevduva.
man vet aldrig om den kommer tillbaka med svar.








 


sedan dess har det liv, mitt, som jag redan tyckte var musik, 
fått en djupare rytm. allt har fått en rytm. det är bara så det är.
vi vet nu att vi bott bara några gator ifrån varandra i london. 
kanske har vi passerat varandra där
eller dansat på tvilling-bord på china white.
det har funnits så många punkter på vägen, nu är de
tydliga som knutar på den röda tråd som löpt genom allt,
genom två liv som plötsligt bestämde sig för att nu.
nu är det dags, ~ & som ledde oss, två främlingar
in i samma labyrint.

sedan dess minns jag, i allt klarare & tätare ögonblicksbilder;
delar ur mitt liv som av någon anledning blivit kvar, 
Ni vet sådär i ett speciellt fack, fast man inte
riktigt förstår varför de känns som nycklar,
eller kanske ens att man alls hade ett lås som de skulle
komma att behövas till, för att öppna upp en dag.








att veta när man hör en röst; att det där.. det är hemma.
att tillslut ses öga mot öga när man redan fallit för varandra.
att flyga; att sätta sig på ett plan mot ett bröllop med
150 människor varav man aldrig träffat en enda,
med en stor champagne-sabel smugglad i bagaget.

att få sitt liv ihop-broderat av en röd tråd,
där varenda tygbit, även de som inte passade ihop,
plötsligt alldeles klart har behövts
för att mönstret skulle bli urskiljbart.

om det ska jag berätta.
men kanske inte här.
Ni som undrat så fint när det kommer en bok.
den kommer. detta är vår historia.
jag hade nog inte ens kunnat fantisera ihop den
som rufsig 7 årig trollunge med än ostyrigare fantasi.
livet är rikt, både det inre & det faktiska. 



kärlek.
så var det ja, 

h


wearing a favorite dress - valley from candela | free people
bowl with the last roses from the garden
feather is handmade for me by sara n bergman
© hannah lemholt photography



//




we lived in that huge, white, turn of the century house,
with the round, budding tower room and almost too many other,
larger rooms; to hide and get lost in.
we lived in that beautiful old house with the many
perfectly timeworn & winding wooden banisters;
too tempting not to straddle & slide down.
we lived right next to the forests edge. 
just one game away from the dark railroad,
skirted with the luminous giant hogweeds 
we knew

were toxic and carried seductively soft flowers, 
~ & play throughout all of the fairy tale forest,
but stay away from those - admonitions. 


i was a 7 year old, disheveled tomboy, 

with, as mama still puts it; 
an abounding inner life, dragging my too long nightgown 
over the kitchen's black, ~ & white checkered stone floor.
i remember the scent of lilacs in the summer breeze from the garden, 
lime green seedpods dancing over stone; blown in through the kitchen door. 
and that's where i sat, enchanted, hour after hour, 
~ & listened to ’empyrean heroes & monsters’ over and over.. 
and over again. 


the tiny tape recorder played back that radio drama of greek mythology. 

played it back and in; deep into me. cassette tape n°2;
the one with theseus & ariadne, the labyrinth & the minotaur, 
had a very special place in my infant heart 
and would prove to stay on in there,
long after i had worn out the voices of magnetic-tape.




then, four years ago, almost thirty years later,
ariadne's red thread started to unravel, leading me into a labyrinth.
leading me to a love disguised as a minotaur. 
although i didn’t know that then. 

it’ll be another two years before 
i even take hold of the end of that red thread. 
i was, my life was, ~ somewhere else. 
and when i did get a sudden impulse to respond to that letter, 
then began a journey, inwards, into the core of two people.
  and towards each other. 


it’ll be one day after the two years, to get the answer; 


sending letters to you is like sending out a carrier pigeon. 
you never know if it will come back with answers.

since then, the life, my life, that i already thought had music in it, 
has gained a deeper rhythm. everything has got a rhythm.
that's just the way it is.
we know now, we’ve lived just a few roads apart in london. 
maybe we’ve passed each other on the street,
or danced on top of twin tables at china white. 
there has been so many points on the way,
now pointed knots on the red thread that has run through it all. 
through two lives suddenly decided & directed into a now
now is the time, ~ & that led us, two strangers, 
into the same labyrinth.


since then, i remember,
in ever clearer & more frequent instant inner images,
parts of my life that, for some reason has remained. 
you know the kind; stored like in a special compartment,
although one doesn’t really understand why they feel like keys, 
or perhaps even that there’s a lock at all;
that they’ll be needed for, to open up one day.



to know, when you hear a voice,
that this.. this is home. 
to fly;
get on plane and travel to a wedding with
150 guests of whom you've never met even 1,
with a large champagne saber sneaked into your luggage.
to finally see each other, eye to eye,
when you’ve already fallen.  


to get your life stitched up by a red thread, 
where every single piece of fabric,
even those that, at first you didn’t think fit together,
suddenly quite clearly has been necessary
for there to be a distinguishable pattern.

i’ll tell you about that. but maybe not here. 
to those of you who have written me,
who has wondered so sweetly
when will there be a book
it’ll come. this is our story. 
and i probably couldn’t even had made it up. 
not even as that disheveled 7 year old tomboy,
with the run free imagination. 
life is abounding,
both the inner & the actual.


love.
that’s it,


h






6.24.2014

FEATHERS & STONES





work mode music is bonobo eyesdown from their black sands album :





jag vill veta

vad får Dig att vakna, 
vad får Dig att komma till liv ? 




this years attire & dying roses | last years



det måste alltså vara runt ett år sedan..
det där får jag inte riktigt grepp om. det där med tid.
men på ett ungefär ett år sedan då, senaste gången mamma
rensade bland rosorna i trädgården. då när hon tar bort
de blommor som nu bara tar kraft från buskarna,
från de ännu snävt snurrade små, nya knopparna.
hon fyller en hel skottkärra i år, undrar igen om 
jag vill använda och om de ger mig kraft.

det gör de. de ger mig också lite svindel.
eller egentligen är det tiden som ger mig svindel.
när det blir tydligt så hur den passerat.
det är ett törne det där lite, ~ & även de riktiga 
taggarna är giftigt vassa, jag får återigen
suga lite blod från några fingertoppar.

och jag gör som jag alltid måste.
jag trycker näsan & läpparna djupt ner
bland blombladen, handflatorna kupade;
fulla av regnstänkta rosor och en doft som jag inte
ens kan komma i närheten av att beskriva.
jag kan bara, för att läka de små sår törnet ger,
fotografera & föreviga. då lättar känslan lite,
~ blir nästan bärbar;
av hur allt går lite för fort,
är lite för flyktigt.









men mest av allt vill jag veta

vad får Dig att vakna, 
vad får Dig att komma till liv ? 




kärlek,


h


image n°1 | bedlinen HM home | linen pillowcases with shells & feather festoon LW
image n°2 | happy feet in a bath of dying roses wearing boho goddess barefoot sandals from forever soles
paper with favorite quote i scribbled down has the feather sara made for me 

© hannah lemholt photography / sara n bergman illustration





//



i want to know 

what gets you to awaken, 
what makes you come alive?



it has to be around a year ago then..
something i can never really get my head around.. time.
but about a year ago then, since then, the last time mama
weeded out among the garden roses. that time when she removes
the flowers that now only takes power from the bushes,
from the still tightly spun small, new buds.

she filled up a wheelbarrow this year, wondering again if

i want to use them in any way, and if they give me strength.

they do. they also give me vertigo.
or actually it is the time concept that make me dizzy.
when it becomes so clear and indisputable how it’s passed.
it’s a thorn that a little bit, ~ & even the actual
 thorns are toxic sharp, i yet again have to suck
some blood from a few fingertips.

and i do as i always just must.
i press my nose & lips deep down
among the petals, palms cupped;
full of rain bedewed roses and a fragrance
that i can’t even come close to describe.
i can only,
in order to heal the small wounds all thorns give,
photograph and immortalize.
then lightens the feeling a little, becomes almost bearable;
of how it all goes a bit too fast,
is a little too fugitive.



but most of all i want to know 

what gets you to awaken, 
what makes you come alive?



x,


h







6.18.2014

LADY RIVER





little muse shot for fira summer’14 | music is old time favorite big jet plane, by siblings angus & julia stone. loud :








30e maj

det är en het kväll uppe i vindsrummet där jag kamperar för tillfället.
någon behöver den svala sömnen under baldakinen mer än mig.
maj är på väg att gå in i juni, på en redan varmt dammig väg mellan fälten.
vi vet det inte än, men de kommer att byta av varandra
med ett alldeles visst minspel de där två, ~ ett där lek & allvar möts.
vit stetson lyfts mot naturfärgad stråhatt
och det är där i deras ansikten, när de skuggas igen,
det är där léendet finns.
sorten som bär både solsken & mörker
och som vet att skuggan, det är den allra bästa platsen.
för att den ens ska kunna existera
behöver de båda finnas där för varandra.






4e juni

några dagar passerar och de här bilderna, orden, de bara ligger här.

dagar av evigt solsken som färgar ljuset kritigt vitt blir till envist elefantgrå skyar.
jag skyndar mellan studion och huset, genom kryddträdgården;
kaffe & idéer rinner över och spills ut mellan rosenbuskarna.
hud av regn, gåshud och alla känslor utanpå.

dagarna, de är som sagt mest arbete.
det som lever in emellan är mest ett mitt. eller ett vårt egentligen.  
ett vårt som än så länge, här, bara får finnas i skuggan. men fyller själen.

om två dagar lyfter jag, lämnar ett sverige i blom & nationaldräkt.
ska breda ut de där vingarna, som vi skrivit så mycket om här,
både jag & Ni. fallit. det har jag redan gjort. 










18e juni

ytterligare några dagar passerar och de här bilderna, orden, de bara ligger här.
jag är tillbaka hemma. men hemma är, som jag vetat ett tag,
inte geografi, är inte den här studion eller en adress.
när jag hittade tillbaka till mig själv, då hittade jag också hem.
allra först tillbaka i mig själv.
sedan i brev. sedan en röst. sedan en resa.
rakt in i det okända men ändå så märkligt bekanta.
hem i en annan människa.









men det är en historia alldeles, alldeles för sig själv.
först ska jag lyfta igen, flyga bort. och hem.



med kärlek,


h




all images are for fira summer’14 | stamped little poem just for you & me
all apparel fira | except crystal slave ring which is private, from spell
model : lina lindholm | hair & make up : belinda stigborn© hannah lemholt photography / fira




//

may 30th

it is a hot and humid evening up in the attic where i camp out at the moment. 
someone needs the cool sleep under the balmy studio baldachin more than me. 
may is about to run into june, on an already burning, dusty road between the fields. 
we don’t know it yet, but the relay will be made with a very specific
play of features between those two, -  one where skylark and earnest meet. 
white stetson hat tilted against a natural colored straw one.
and it is there in their faces, as they are shaded again, - it's that smile right there. 
the kind that carries both light & darkness, that which knows that the shade,
it is the most beautiful of places.
for it even to exist they both need to be there for each other.



june 4th

a few days pass, and these images, the words, they just lie here. 
days of seemingly eternal sunshine colors the air a chalky white,
but then does become a stubborn elephant grey sky.
i hurry between the studio and the bigger house, through the herb garden;
coffee & ideas flow over & spill between rose bushes.
skin of rain, goosebumps and all emotions on the outside.
the days are, as i’ve said, mostly work. 
that which lives in between is mostly a mine. or an ours really.
an ours that for now has to get to stay in that beautiful shade.
but fills the soul with light. 

in two days i take off,
i leave a sweden in bloom & national day costume. 
i'll spread those wings, those that we’ve written so much about here,
both you and i.

fall. i’ve already done that.


june 18th

some more days pass, and these images, the words, they just lie here. 
i'm back home. but home, as i’ve known for a while, 
is not geography, is not this studio or even an address at all.
when i rediscovered myself, then i also found home. first back in me.

then in letters. then a voice. then a trip. 
straight into the unknown and yet so strangely familiar. 

home in another person.

but that is an entirely & altogether story all on its own.
and first i’ll take off again. fly away. and home.


with love,


h







Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...