4.27.2015

FROM the FORGOTTEN FILES











det kom sig en gång, för Er som tror att så kan det gå till,
- att anden av en man stod framför en spåkvinna.
väldigt lång och lite sådär gammaldags stilig, beskrevs han.
med rena drag, stål-grått hår och silverskuggad käke stod han där,
bärande en skrivmaskin i stora, sträva händer, - och hade något att säga.

göm inte undan saker i lådor, hannah. där går de förlorade.

att det var farfar [fa'fa] var ordlöst självklart för oss alla.
vad han ville säga med det där var vi mindre säkra på.
två dagar senare bröt någon sig in i det stora förråd där jag,
sedan just bara två nätter tillbaka förvarade hela mitt hem mellan flyttar.
jag fann en dörr på glänt och en naken glödlampa lös upp rummet där
allt av vad som fanns kvar av vad jag ägde, låg utslängt över golven,
med den där någons jordiga skoavtryck spridda ovanpå.
all elektronik och annat med värde i pengar fanns kvar,
men varenda en av mina otaliga gamla hattaskar & skoboxar,
med varenda dagbok jag fyllt till bredden sedan jag lärde mig skriva,
alla noveller, texter & teckningar jag någonsin skapat
var borta.










så för några månader sedan kraschade båda mina externa hårddiskar.
på dem fanns varenda fotografi jag tagit, sedan den här resan började för några år sedan.
jag som om balanserade på slak lina under de där veckorna, mellan hopp & förtvivlan,
mellan oro att allt skulle vara borta och tilltro till att allt blir som det ska.

x antal tusenlappar och x antal hundra små böner senare var de räddade,
fotografierna, - om än spillandes vilt ur mappar med fel namn & konstiga datum.
det fick mig att tänka på den där mannen med silverskuggad käke,
bärandes en skrivmaskin & orden göm inte undan saker i lådor, hannah.
där går de förlorade.

så det här är för Dig, fa'fa. Du försvann alldeles för tidigt,
både från Ditt eget liv och ur mitt. 

jag skriver fortfarande, fa'fa, - och så fotograferar jag.
och skulle det försvinna ur lådor och mappar, då finns det här.
på internet. ett påfund efter Din tid, som jag är ganska säker hade drivit Dig
till vansinne, utanpå Din, ska vi kalla den, - alldeles säregna galenskap.
jag vet också nu, som vuxen, att Du dock med all säkerhet hade
varit en av skuggorna i min statistik av läsare. en ständig, silvrig skugga
som lämnade efter sig de klokaste av ord.

lova mig att alltid förbli såhär nyfiken, hannah.









och så kom det sig att jag tänkte att jag då och då skulle dela med mig här,
åtminstone en liten del av allt det där som spiller vilt ur mappar
med konstiga namn och fel datum. fotografier. mina texter. ögonblick. 
då finns de här. även om det inte blir fler inbrott, eller kraschade hårddiskar,
så ska de ju inte ligga gömda. först då går de förlorade på nå’ vis.



and if these pictures have anything important
to say to future generations, it's this;
i was here. i existed. i was young, i was happy
and someone cared enough about me in this world
to take my picture. *









med kärlek,


h




shoots | look book la Belle Heir for kyss johanna, for fira (various seasons),
interior piece with, - & at the home of stylist & shop owner jenny hjalmarson boldsen 
models | lina lindholm & christoffer erneholm
mua & hair | jossi madsen
wardrobe | image n°1 & 8 featuring golden disc headband by filucca lou,
vintage lace fleetwood bells by spell - all kyss johanna
image n°11 & 13 featuring pieces from the current fira collection s/s'15

words | excerpt from my the hidden circus writings
quote | * from the movie one hour photo
© hannah lemholt photography





//



it came about, for those who think it can happen that way,
that the spirit of a man stood in front of a fortune teller.
very tall and that old-fashioned kinda handsome, he was described.
with clear-cut features, steel-gray hair and silvery shadowed jaw, he stood there;
carrying a typewriter in his large, rough hands, - and had something to say.

don’t hide away things in boxes, hannah. they’ll be lost that way.

that it was my grandfather [fa'fa] was wordlessly obvious to us all.
what he wanted to say with that we were less sure of.
two days later someone broke into the big storeroom where i,
since only two nights prior kept my entire home between moving houses.
i found a door ajar and a naked light bulb lit up the room in which
all of what was left of what i owned, lied tossed over the floor,
with that someones muddy shoe prints scattered on top.
all electronics and other items of value in money remained untouched,
but every single one of my countless old hat, - & shoe boxes
containing every diary i’d filled to the brim since i learned to write,
every novel, every poem and every drawing i've ever created
was gone.




and so, a few months ago both of my external hard drives crashed.
on them was every photograph i’ve ever taken, since this journey began a few years ago.
i was kind of walking a tightrope during those weeks, between hope and despair;
between worrying that everything would be gone
and having reliance that everything would be as it should.

x amount of bills, - & small prayers later they were rescued, the photographs,
- albeit spilling wildly out of folders, labeled with the wrong names & strange dates.
that got me thinking about the man with the silvery shadowed jaw,
carrying a typewriter and the words ‘don’t hide away things in boxes, hannah.
they’ll be lost that way.‘




so this is for you, fa'fa. you disappeared far too early,
both from your own life and out of mine.

i still write, fa'fa, - and i do photography now.
and were it to disappear out of boxes and folders, then it is here.
on the internet. an invention after your time,
which i'm pretty sure would have driven you half insane on top of
your, shall we say, - already a tad weird self.
i also know, now as an adult, that you surely would have,
however annoyed, - been one of the shadows in my statistics of readers.
a constant, singular, silvery shadow, - leaving the wisest of words behind.


promise me to always remain this curious, hannah.






and so it came about that i thought i’ll occasionally share here,
at least a small part of all that stuff that spills wildly out of folders, 
labeled with the wrong names & strange dates.
my photographs. my words. moments.
and then they’ll be here.
even if there won’t be any more burglaries,
or hard drive crashes, they shouldn’t lay hidden somewhere.
only then are they ever really lost.


and if these pictures have anything important
to say to future generations, it's this;
i was here. i existed. i was young, i was happy
and someone cared enough about me in this world
to take my picture. *



h,

x







4.23.2015

URBAN FLOWERS










att ha flyttat från ett gammalt soldattorp, mjukt inbäddat mellan fälten
till en brokig & vilt pulserande storstad, är inte alltid utan friktion.
jag lämnar, som jag alltid gjort, min väska på barstolen och tänker att
där ligger den kvar när jag beställt lychée martinis.
det har den visserligen alltid gjort hittills också, men det kan ha
något med det vaksamma ögat hos en street smart spartan att göra.
m har vant sig också och vet att han måste hålla koll för två.
för aningen tuffare hud har jag fått, men jag kommer nog alltid att
i huvudsak ha just huvudet lite bland molnen, - & vill fortsätta tro att
det mesta och de flesta omkring mig, bär runt på godhet i regel.
då får undantagen & det andra hellre överraska mig.
och möjligtvis stjäla min väska. 










när jag ser svanarna och hur de rör sig i den lilla floden som rinner igenom där
vi nu bor ett tag, i en gammal vapenfabrik med imponerande takhöjd,
ser m de två typer som snabbt stannar till och byter kuvert mellan mörka bilrutor.
han vet vart de bästa klubbarna göms bakom oansenliga betongväggar,
sådär som london är ungefär världs-bäst på och där jag kan dansa halva natten.
han kan vilken dyster gammal trappa som leder ner till den mest magiska jazzklubb
och på så vis får han ständigt staden att spira asfaltsblomster för mig.

vad vi inte hade funnit var en faktisk butik för blommor.
jag har saknat en sån' där som är så mycket vanligare hemma och som även
danskarna är så fantastiska på. sådär operfekt perfekt med spännande sorters blommor,
lite känsla av äng och med enkelt, vackra vaser och slitna krukor.
så hittade vi helt oväntat 'the urban flower company', i mysiga crouch end,
på hörnet av en sidogata & vår väg mot vitt vin i kvällssolen.
och förälskelsen var omedelbar & fullkomlig.










jag hade inte kameran med mig den där kvällen i blomsteraffären,
så det fick bli lite glimtar från en del av sovrummet,
med en någon mörbultad bukett från the urban flower company.
skir & rodnande maiden blush syren och stjärnflocka med huvuden bland molnen
fick nämligen plötsligt hänga med bakom betong och asfalt, dricka drinkar
och andlöst titta på när halva natten dansades bort.

och det går fortsatt alldeles utmärkt att blanda
street smart & tunnhudad,

med kärlek, 

h


  


stills | bouquet & vintage french glass jar vase from the urban flower company
on the 2014 guide to the city of london from this favorite shop |
the ranunculus was brought home by the spartan on a rainy day

(so i guess he does have a secret flower shop stash too)
wardrobe | the hints of birds & cherry blossom on the chair is
a beauty from mes demoiselles found on cirkus

© hannah lemholt photography




//





having moved from an old soldier cottage, softly nestled between the fields,
to a motley & wildly pulsating metropolis, is not always without friction.
i leave, as i’ve always done, my bag on the bar stool and think that
of course it’s still there, when i return from ordering lychee martinis.
and so far it actually has been, but that may have something to do
with the watchful eye of a street smart spartan.
cause m has gotten used to having to keep track of both of us.
i’ve developed slightly tougher skin here, but will probably always
& essentially have my head a little bit in the clouds,
- and actually want to continue believing that mostly and most of those
around me carry goodness in general.
the exceptions from that rule rather will have to surprise me.
and possibly steal my bag.



when i see the swans and how they move, in the little river that runs through
where we now live for a while, in an old arms factory with impressive ceiling hight,
- m sees the two characters briefly pulling over to exchange envelopes between dark car windows.
he knows where the best clubs are hidden behind the most unassuming concrete walls
in that fashion that london just does it and where i then dance half the night away.
he’s informed in what gloomy old stairways leads to the most magical jazz clubs
and thus he constantly has the city spiring asphalt flowers for me.

what we hadn’t found was an actual shop for flowers.
i was missing one of those that are so much more common in sweden, - & that the
danes do so amazingly. those imperfectly perfect ones, with exciting varieties of flowers,
a sense of meadows and simple, beautiful vases and worn pots.
but so, unexpectedly, we found 'the urban flower company', in cozy crouch end,
on the corner of a side street and our way to white wine in the evening sun.
and the crush was immediate & absolute.



i didn’t have my camera with me that night in the flower shop,
so it had to be small glimpses from some of our bedroom,
with a somewhat tousled bouquet from the urban flower company.
the sheer & flushed maiden blush lilac and astrantia with its heads in the clouds,
namely suddenly got to hang behind concrete and asphalt, drinking cocktails
and breathlessly watch when half the night was danced away.

and it is continuously just fine to mix street smart & thin skinned


with love,


h















4.15.2015

LA BELLE HEIR | VOL.2 A SILENT BELIEF









jag plockar fram de här fotografierna från paris.
tänker att här i london, får jag frågan så mycket oftare;
vad har Du för religion, hannah?

jag tillhör ingen religion så, är det praktiska svaret.

jag tror på något större än oss människor.
och jag tror på ödet.
jag tror att vi kan styra en del av vårt öde.
jag hoppas att vi aldrig kommer att kunna styra allt.
jag tror att livet är mer än det vi kan se och ta på.
jag hoppas att det finns saker jag inte förstår,
är det längre, mer ärliga svaret.
jag tror på, som tranströmer skrev så vackert;










jag tror på att ljus kan svälja mörker och att mörkret aldrig
till fullo kan svälja ljuset. jag hoppas jag har rätt.
jag tror på att vårt lidande skänker oss medmänsklighet med tiden.
jag hoppas att jag alltid kan utstå den väntan.
för jag tror att vi är gjorda för att framhärda, envisas,
- att det är så vi lär oss vem och vad vi verkligen är.
jag tror, efter att ha fått det bevisat, på att det finns kärlek,
en kärlek som är redo för just Dig.
kärlek där Du inte behöver locka eller låtsas,
förminska eller förstora, - för att mötas.
en kärlek som är större än så, en som är redo.
jag hoppas på den för varenda en.
jag tror att d e t hade gjort världen till en annan plats.








jag tror på en hel massa saker jag inte kan orden för
och jag hoppas på att aldrig helt kunna förklara.
som när jag plockar fram de här fotografierna från paris.
som när jag lutar mig in över skärmen, över bilderna & orden,
och plötsligt kisar, lutar mig allt närmare, ler, - & tänker

svävar inte den där stolen i raden till vänster i luften?!




vad tror Du på?


kärlek,


h




shoot | look book la Belle Heir for kiss johanna
team | model : lina lindholm | mua & hair : jossi madsen
location | chateau de courcelles (etc) | thank you..!
wardrobe | savannah play dress & hendrix tiger bells by spell |
two poems bracelet by bjørg | karma & circle y necklaces by dogeared |
winter flower headband by filucca lou | all from kiss johanna
words | quote on grace by martin luther and 
excerpt from poem romanesque arches by favorite author
tomas tranströmer - read the rest here
thank you for all that is inexplicable
and tranströmer, - for the words you left behind

© hannah lemholt photography




//



i gather these photographs from paris.
i think to myself that here, in london, i’m asked the question
so much more often;
what is your religion, hannah?

i don’t practice religion in that sense, is the practical answer.

i believe in something bigger than us humans.
and i believe in destiny.
i think we can control & shape some of our destiny.
i hope that we’ll never be able to control everything.
i believe that in life there is more than what we can see and touch.
i hope there are things i do not understand,
is the longer, more honest answer.
i believe in what tranströmer wrote so beautifully;





i believe that the light can swallow the darkness
and that the darkness never 
fully can swallow the light.
i hope i
'm right.
i believe that our suffering renders compassion, with time.
i hope that i can always endure that wait.
i believe namely, that we are made to persevere, to persist,
- it's how we learn who and what we really are.
i believe, after it being proven to me, that there is love.
a love that is ready for you.
love where you do not need to tempt or pretend,
belittle or enlarge, - to really meet.
a love greater than that. one that is ready.
i hope for it to happen to each and everyone.
i believe t h a t would make the world a different place.



i believe in a whole lot of things i don’t know the words for
and i hope to never be able to fully explain.
like when i gather these photographs from paris.
like when i lean in close over the screen, over the images & words,
and suddenly have to squint, lean closer, smile, - thinking;

isn’t that chair in the line to the left floating in the air?!




what do You believe ?


x,


h











4.10.2015

LOST IN THE LIGHT










vi flyger till sverige i en enda röra av tidsoptimism & varmvattenkranar som plötsligt
fått eget liv och inte alls vill låta sig stängas av efter morgonens skumbad.
det är som att även detta stämmer. detta är också som en röd tråd genom mitt liv,
m's liv, nu vårt liv. dessa små blinkningar av kaos. (kanske ska vi inte bli alltför bekväma.)
och så oss, - kramandes, eller skrattandes, i dess öga, i vårt alldeles egna lugn.
ha! ten minutes to spare! cup of tea, my darling?

mamma och pappa möter upp med långa kramar som sakta töms på längtan,

kvällsmat och levande ljus. och så trängs vi återigen i den smala sängen på vinden,
på det 
allra finaste av sätt; staplade tekoppar & flackande ljus som samsas på det
gamla 
rullbordet från min studio, - & en saknad katt spinnandes oss till sömns.









några påskdagar får vi så, tillsammans.
vi lagar mat och dricker vin. fotograferar några av de tryck som ska
in i min kommande, egna lilla print shop. det finns vår i luften. och  fjärilar.
m försöker, envist och försiktigt, ta dem en & en och allihopa i kupade händer
och släppa ut dem i trädgården. jag tror att de trivs ganska bra bland fjädrar
i grönskande ris, musik & sällsamt vackert ljus. vill vara med och fira.
vi lämnar dem bara för att åka tillbaka till kafferosteriet på österlen,
där ljuset är alldeles magiskt och allt är när-odlat & nästgårds-bakat.
bella smälter mitt hjärta som ost, där hon sitter vid bordet,
nästan precis två år senare,  i vad som tycks som evig väntan
på några av de godaste stenugnsbakade pizzorna vi någonsin ätit.
tiden suddas ut. tiden blir allt tyngre, - ett allt viktigare väsen i sig.
vi slåss lite, tiden och jag,
om nog av henne för allt älskande som ska hinnas med.







vi flyger tillbaka till london i en enda röra av tidsoptimism & en lång lista
med måsten som inte hanns med. men det är som att även detta stämmer.
detta är också som en röd tråd genom mitt liv, m's liv, nu vårt liv.
dessa små blinkningar av kaos. (kanske ska vi inte bli alltför bekväma.)
och så oss, - kramandes, eller skrattandes, i dess öga,
i vårt alldeles egna lugn. 
ha! ten minutes to spare! cup of coffee, my darling?

och lite så är det. m gör te och jag gör kaffe.
vi tar med oss london till sverige och sverige tillbaka till london.
och det är tur att han är på riktigt som min andra hälft,
annars vet jag inte hur det skulle gå med att sakna en familj så,
att redan innan planet lyfter för att ta oss hem,
har den där längtan börjat fylla kroppen igen, den som
vi varje gång sedan måste kramas länge för att tömma oss på.
tiden kommer aldrig, aldrig att räcka till
för allt älskande som ska hinnas med.



med kärlek,


h






shoot | personal & some for my upcoming little print shop
team | babysister e shoots me and i edit - an eternal thank you
wardrobe | favorite caught up in the magic kimono by girl on a vine - kiss johanna
music | lost in the light by bahamas
thank you for the butterflies
© hannah lemholt photography


//





we fly to sweden in a mess of time optimism & hot water taps that suddenly
takes on a life of their own and refuses to turn off after the morning's bubble bath.
it's like this too is just right. this too is like that red thread
through my life, through m's life, - & now through our life.
these little flashes of chaos. (perhaps we shouldn't get too comfortable.)
and then there’s us - hugging, or laughing,
in the eye of the storm, in that calm of our own.
ha! ten minutes to spare! cup of tea, my darling?

mom and dad meets up with long hugs that slowly empties us all of longing,
supper and candlelight. and there we are againhuddled in the narrow bed
up in the attic,
in the most beautiful of ways; stacks of tea cups
and flickering candles crowding 
on the old trolley table from my studio,
- and a cat that’s been so missed, purring us to sleep.


we get to spend some easter days together.
we cook and drink wine. photograph some of the prints that are
to be part of my soon to come small printshop.
there is spring in the air. and butterflies.
m trying, stubbornly and carefully, taking them all one by one
in cupped hands, - to place them in the garden.
i think they’re quite content among bouquets of feathers on budding twigs, 
flowing music & that wondrously beautiful light.
wanting perhaps to participate in the celebrations.
we leave them only to go back to ’the coffee roast’where the light
is magical and everything served is locally cultivated & home grown. 
bella melts my heart like cheese, sitting at the table, almost exactly the same,
but two years on, in what seems like a forever waiting,
for some of the most delicious stone oven baked pizzas we've ever had.
time is erased. time becomes heavier, - an increasingly important entity in itself.

we fight a bit, me and it. over enough of that entity for all the loving that 
needs to be contained in my lifetime.


we fly back to london in a mess of time optimism and a long list of
must do’s that were not done. but it's like even that is just right too.
that too is like that red thread through my life, through m's life, - & now through our life.
these little flashes of chaos. (perhaps we shouldn't get too comfortable.)
and then there’s us - hugging, or laughing,
in the eye of the storm, in that calm of our own.
ha! ten minutes to spare! cup of coffee, my darling?

and that’s how it is. m makes tea and i make coffee.
we bring some london to sweden and some sweden back to london.
and it is such a bliss that he truly is my other half,
otherwise i’m not sure how i’d cope with all that longing of my family.
that missing that, even before the plane takes off to take us home,
has begun to fill the body up again,
- the one that we, each time have to hug long enough to empty ourselves of.
time will never, ever be entity enough for all the loving that
needs to be contained in my lifetime.


x,

h








Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...